Om

Den här bloggen kommer uteslutande att handla om fyra av mina största intressen: musik, mat, film och böcker. Jag kommer att "recensera" skivor, konserter, filmer, TV-serier och böcker samt bidra med ett och annat recept från mina stunder vid spisen. Således finkultur för hela slanten. Jag är ingen proffstyckare eller mästerkock utan tycker bara om att skriva och tänkte få utlopp för det här. Kommentera gärna men håll en god ton. Det som läggs in under fliken "Mat" kommer inte att läggas upp i bloggflödet utan hittas bara under den fliken. Om ni undrar över något mer så är det fullt naturligt. Då går det bra att maila och fråga så får vi se om jag kan svara. Mailadress hittar ni under Presentation-fliken. 

Presentation

CECILIA THORNGREN: Svart katt (Comedia) 2018-05-18

Betyg: 4/5 

Cecilia Thorngren kan, trots att hon nu skivdebuterar. vara en av vårt lands mest erfarna och meriterade doldisar i musikbranschen. Genom egna föreställningar där hon tolkat såväl Monica Zetterlund som Zarah Leander, John Holm och Bob Dylan på sitt eget personliga sätt har hon skapat sig ett namn som en sångerska med en enorm bredd i sitt musikaliska uttryck. 

När hon nu skivdebuterar så tar hon till låtskrivandet hjälp av Peter LeMarc och Staffan Hellstrand. Och för produktionen står Ulf Lundells trummis Andreas Dahlbäck som producent tillsammans med legenden Kjell Andersson som kreativ rådgivare. Tillsammans med ett knippe väl utvalda covers så blir "Svart katt" en fantastisk provkarta över Cecilias bredd likt en kvinnlig Rikard Wolff. Det är heller inga dåliga låtar LeMarc och Hellstrand knåpat ihop. Just den snygga LeMarc-komponerade titellåten "Svart katt blues" doftar regniga bakgator i Fantomens Morristown. Andra höjdpunkter är inledningsspåret "Här kommer imorgon" och den fina tolkningen av Plura Jonssons gamla relationsdrama "Holberg Hotel". 

Soundet är avslappnat och ledigt och tillsammans med Cecilia som sjunger kraftfullt men ändå utan större åthävor så klär det hela skivan i en behaglig och anspråkslös kostym som är dess storhet i det enkla. 

PETER LEMARC: I Karlssons källare (LeMarc) 2018-06-06

Betyg: 4/5 

I augusti 2014 gav han sin avskedskonsert som liveartist och han har funderat på om inte det senaste albumet "Den tunna tråden" (2016) nog kanske rent av är hans sista skiva. Då bestämmer han sig ändå för att tillsammans med vännen Peter Karlsson spela in en fyrspårs-EP under enkla former och ge ut i mycket begränsad upplaga. Det är svårt att inte tänka på Jerry Williams som efter sin avskedsturné ändå konstaterade att "man måste ju få lira".

Två av låtarna har LeMarc skrivit själv och på de resterande två står LeMarc för texten och Peter Karlsson, som också spelar gitarr och bas på skivan, för musiken. Och i all sin enkelhet presenterar LeMarc här fyra fantastiska låtar, naket och kargt inspelade. Vardagliga betraktelser, sånt som Peter är en mästare på att göra till en allmän angelägenhet. Allra starkast lyser inledningsspåret "Alla jävlars dag" som har en verkligt klockren text i dagens läge. 

Det känns fint att få den här EP:n som ett vykort från en vän som visar att han nog kommer att slänga till oss en och annan ny låt när han har lust och känner för det. Och det räcker så gott. Tack Peter.   

GODLIKE BEAR: Believer (Godlike Bear/Valley Music Dalapop) 2018-06-13

Betyg: 3/5

Godlike Bear är gitarristen Esbjörn Liljas musikaliska projekt efter att han lämnade Örebro-bandet EQV. "Believer" är det andra singelsläppet totalt och första smakprovet från det kommande debutalbumet "Rites of passage". Medvetet eller inte så känns de tongångar man hörde på Liljas EQV-kompositioner igen. Precis som där så tycks George Harrisons 70-talsande sväva över produktionen. Absolut inte som något plagiat utan som en god inspirationskälla. Det är mycket välproducerat och snyggt framfört. Lite synd då att låtmaterialet denna gången är lite anonymt jämfört med förra singeln "After all". Faktum är att jag skulle vilja lägga singelns andra låt "Your song is law", som får det hela att lyfta lite, först för att locka fler lyssnare. För jag ser mycket fram emot Godlike Bears fullängdsalbum. 

Ted - för kärlekens skull (Stella Nova Film) 2018-01-03

Betyg: 4/5

Det är inte lätt att skildra en komplex människas levnadsöde på två timmar. Efter succén med "En man som heter Ove" som tog sig ända till Oscarsgalan gav sig Hannes Holm på att berätta historien om Ted Gärdestads liv. Och resultatet är en mästerlig spelfilm. Berörande, stark och innerlig. 

Ted Gärdestad slog igenom som 16-åring och blev stor idol nästan över en natt. Hans genombrott saknar motstycke i svensk musikhistoria och hela Sverige charmades av hans glädje, energi och talang. Men redan under den första turnén blev det stressande tillståndet att ständigt vara jagad av hysteriska fans för mycket för den grubblande ynglingen vilket utlöste hans första ångestattack. 

Vi får följa bröderna Gärdestad genom 70-, 80- och 90-talen, från de allra första rullbandsinspelningarna i tvättstugan hemma i Sollentuna, via Teds år som folkkär idol och in i det ångestladdade mörker som kom att prägla slutet av hans liv.

Skådespelarinsatserna är enastående bra. Adam Pålsson gör en otroligt lyckad gestaltning av den begåvade idolen liksom den fantastiska Peter Viitanen gör av hans bror Kenneth. Jonas Karlsson gör en oerhört stark Stikkan Anderson och lyfter verkligen fram den gamle Polar-chefens businessådra. Andra små finurligheter är t ex att Povel Ramels dotter Lotta Ramel spelar mamma till sig själv och att Niklas Strömstedt skymtar förbi i rollen som sin pappa, Expressen-chefen Bo Strömstedt. 

Filmen är ett drama och ingen dokumentär men bygger på en rad utvalda händelser ur bröderna Gärdestads liv. Jag gråter i slutscenen när Ted står på Skansens scen osäker och med ångest och sjunger "För kärlekens skull". Då tänker jag på den sommarkväll 1993 då jag själv såg honom på Holmberget i Torshälla i vad som ytligt skulle kunna avfärdas som en katastrofkonsert men som också berättade om vilket ångestfyllt, skört och trasigt intryck han gjorde då. Musiken och bilderna sveper in oss i både glädje och sorg i en välberättad historia värd att älska.  




MAGNUS LINDBERG: Magnus Lindbergs skörd (Playground) 2018-05-18

Betyg: 5/5

Magnus Lindberg tillhör ju de artister som har varit väldigt sparsam med sin skivutgivning och inte talat när han inte har haft något att säga. Å andra sidan är han en av vårt lands allra förnämligaste rockpoeter när han väl låter sin penna glöda och personliga röst ljuda. Den sparsamma produktionen har också gjort att han har varit mycket jämnare i kvalitén till skillnad från t ex sin betydligt mer kommersiellt framgångsrika kollega Ulf Lundell där man får sålla rätt rejält och där det blir allt större glapp mellan guldkornen. 

Nu är Magnus tillbaka med sitt första album med eget material på nio år. Egentligen så har han ju aldrig varit borta. Han har ju hela tiden åkt runt och spelat sina sånger ensam med akustisk gitarr och munspel i självutlämnande, nakna och personliga konserter. Flera av den nya skivans låtar har också funnits en tid på liverepertoaren. 

Men här får vi alltså låtarna arrangerade med fullt band. Som producent finner vi den legendariske Kjell Andersson som också producerade Magnus hyllade LP "Röda läppar" 1981. Och Andersson sätter en stark prägel på plattan. Allt ifrån soundet i produktionen som vårdar Magnus sånger ömt till det otroligt snygga omslaget. Personligen håller jag LP:n "I en hand" som kom året därpå som Magnus allra bästa. Ända tills nu. "Magnus Lindbergs Skörd" innehåller kanske den starkaste samling sånger han någonsin skrivit. Från den makalösa inledande "När sekunder försvinner" via den alldeles hudlösa "Jag vill" till den vackra avslutningen med "Min ängel varje kväll". Däremellan berättar sånger som "Vem?", "Persiennerna är nere", "Längesen längesen" och "Det finns dom som aldrig sett en vän" om en människa som på många sätt levt ett hårt och självförbrännande liv men som nu äntligen verkar ha kommit till ro. Ändå finns alltjämt hans sympatier hos de svaga olycksbarnen i vårt samhälle, människor som han ömt och stöttande skildrar med en djup empati. För det är ju sådan han är Magnus, en människa alldeles för sympatisk för att vara rockstjärna. Ändå är det en stor skam att han inte fått större uppskattning och framgång för den fantastiska låt- och lyrikskatt han gett vårt land. 

Äldre inlägg