Betyg: 5/5 

Det är ingen överdrift att säga att Sven-Bertil Taube själv är lika folkkär som sin far och hans digra sångkatalog. Tillsammans med pianisten Peter Nordahl så har han på sina två senaste album gett en handfull av dessa sånger nytt liv med nya, magiska arrangemang som lyfter den Taubeska sångskatten till nya höjder. Och 83-åringen är i toppform. Det hörs redan i den inledande "Så länge skutan gå" där han med en blixtrande närvaro delger oss vetskapen om livets ändlighet och skörheten i situationen, något som jag är övertygad om att alla i Conventums Kongresshall känner genom luften. 

Han är en mästare som imponerar stort i röst och uttryck. Och kommer han av sig någon gång eller kastar om någonting så känns det som om det självklart tillhör den taubeska traditionen. Det är ynnest att få sitta i publiken och se denna fantastiska sångare och historieberättare föra en levende tradition vidare. Hans pappas sånger är en konstant. De kommer alltid att finnas med oss. 

Framträdandet förmedlar fantastiska bilder i dessa sånger så att världen utvidgas från världsresenären Taube till lättheten och de mjuka rörelserna i "Dansen på Sunnanö" och de komiska vändningarna i "Fritiof Anderssons paradmarsch" och "Nudistpolka". 

Allt blir finkalibrerat, rörligt och oerhört intimt på samma gång då Nordahls impressionistiskt färgade klangbilder och ofta ödesmättade arrangemang mjukt möter berättaren Sven-Bertil Taube som talar till oss som om vi satt på ett konditori över en fika. Det hela når sin fulländning i det gripande framförandet av de fyra Shakespare-sonetter Evert Taube översatte 1946. Inför detta avslutande nummer berättar Sven-Bertil om sin fars livslånga Shakespeare-intresse och hans planer på en pjäs om den engelska dramatikerns okända år. 

Som extranummer får vi "En vals på Mysingen" som blir avslutningen på en underbar kväll som präglas av ett konstnärligt uttryck som är levande på ett sätt man sällan får vara med om som konsertpublik.