Om

Den här bloggen kommer uteslutande att handla om fyra av mina största intressen: musik, mat, film och böcker. Jag kommer att "recensera" skivor, konserter, filmer, TV-serier och böcker samt bidra med ett och annat recept från mina stunder vid spisen. Således finkultur för hela slanten. Jag är ingen proffstyckare eller mästerkock utan tycker bara om att skriva och tänkte få utlopp för det här. Kommentera gärna men håll en god ton. Det som läggs in under fliken "Mat" kommer inte att läggas upp i bloggflödet utan hittas bara under den fliken. Om ni undrar över något mer så är det fullt naturligt. Då går det bra att maila och fråga så får vi se om jag kan svara. Mailadress hittar ni under Presentation-fliken. 

Presentation

Visar inlägg i kategorin Musik

Tillbaka till bloggens startsida

WIRÉN QUARTET: Wirén String Quartets Nos. 2-5 (Naxos) 2018-11-09

Betyg: 4/5

Örebrobaserade Wirén Quartet, eller Wirénkvartetten som de kallas i dagligt tal här hemma i Sverige, är något så ovanligt som en stråkkvartett av allra högsta internationella klass. Medlemmarna - Hans Elvkull, Linn Elvkull, Hanna Thorell och Roger Olsson - är alla erkända musikaliska stöttepelare i Svenska Kammarorkestern. Jag har sett Wirén Quartet live vid ett flertal tillfällen men aldrig när de spelat något av upphovsmannen till kvartettens namn. Men här tar de sig alltså an Dag Wiréns stråkkvartetter nr 2 till 5. Den äldsta från 1935 och den yngsta från 1970 - Wirén komponerade inget under sina sista fjorton år i livet och avslutade sin karriär med "Concertino för flöjt och liten orkester, op. 44" 1972. 

De tidiga kvartetterna på denna CD är stundtals melodiskt sommardoftande men ändå långt ifrån idylliska. Här finns en solid nordisk ton med lika delar svalka och ljus. Mot mitten av 40-talet blev Wirén allvarligare i sin ton, möjligen påverkad av Sibelius. I den tredje stråkkvartetten framträder ett mer skarpskuret svårtytt mörker. Denna gedigna och på något sätt ensamma musik framför Wirén Quartet med en alldeles magnifik sträv ljudglöd. 

Wirén Quartet hanterar samtliga stråkkvartetter med stor omsorg. Men i det verkliga mästerverket, den sorgtyngda fjärde kvartetten från 1953 skapar man ett ödsligt, introvert allvar som är så nära att man nästan kan ta på tonerna som kommer ur högtalarna. Därtill har producenten och ljudteknikern Sean Lewis förvandlat Hardemo kyrka utanför Örebro till en utsökt inspelningsplats och ur kyrkväggarna lockat fram en väl avvägd ljudbild som passar den nordiska kärvheten hos Wirén Quartet. Det här är en skiva som växer för varje lyssning och som varje kammarmusikälskare borde ägna en bra stund åt i bästa musiklyssningsfåtöljen. Det är mycket väl använd tid.  

ADOLPHSON & FALK: Konsert i Konserthuset, Örebro 2018-12-06

Betyg: 3/5

Tomas Adolphson och Anders Falk är upphovsmän till en av vårt lands största och finaste låtskatter. I år firar de att de har spelat tillsammans i femtio år. För den breda allmänheten är de nog mest kända för sin 80-talsproduktion tillsammans med synthgurun Greg FitzPatrick som gav oss låtar som "Blinkar blå", "Ifrån", "Stockholmsserenad" och julhiten "Mer jul". Det är också tre av 80-talsalbumen, "Med rymden i blodet" (1982), "Över tid och rum" (1984) och "I nattens lugn" (1986) som ligger till grund för den här jubileumsturnéns setlista. Och som det anstår en sådan turné så ingår naturligtvis FitzPatrick och även deras husljudtekniker och slagverkare Dagge Lundquist i bandet som står på scenen. 

På skiva skapade Adolphson, Falk & Co ett imponerande storslaget sound med mäktiga ljudmattor av synthar som ljudvisualiserade de existensiella texterna som rörde sig från teman här på Jorden och ut i rymden. Hade Adolphson & Falk haft en stor internationell framgåmgsrik karriär bakom sig så hade det varit lätt att föreställa sig denna mäktiga musik sammankopplas med en enorm effektuell visuell scenshow. Men nu befinner vi oss i ett halvfullt konserthus i Örebro och ett scenbygge som i stort sett bara är en TV-skärm som visar bilder som ska matcha låtarna förutom musikerna som står på scenen. Tyvärr så är konserthusets akustisk inte särskilt snäll mot framför allt FitzPatricks synthar och dess effekter. Det storslagna i sånger som "Över tid och rum", "Hav", "Bärande våg" och "1-0-0-1-0" kommer av sig en aning och blir mest en platt och hård ljudbild. Bättre fungerar det i mer akustiskt orienterade nummer som den inledande oerhört gripande "5:e avenyn", "Kände du kylan", "Tensta Torg" och den avslutande "Det går mot kväll". Samtidigt så skapar det lilla formatet den unika möjligheten att få höra Thomas och Anders att på ett ödmjukt och sympatiskt sätt berätta om sin karriär och låtarnas tillkomst.

I den andra avdelningen efter paus så har ljudteknikern lyckats fluffa upp ljudet och klassiker som "Utanför", "Krafter vi aldrig känner", "Stockholmsserenad", "Ljuset på min väg" och "Blinkar blå" får den tyngd och det ödesmättade sound de förtjänar. En Adolphson & Falk-konsert efter 1:a advent utan "Mer jul" låter sig naturligtvis inte göras, så den är det givna första extrnumret. 

Som helhet så föredrar jag nog Adolphson & Falk som "synthduo" på skiva medan det akustiska formatet passar deras liveframträdanden bättre. Ändå så går det inte att komma ifrån att man med denna 50-års jubileumsturné bjuder på nära nog två och en halv timme klassiska låtar i en föreställning som är skön att sjunka in i som ett avbrott i julstressen. 

SVEN-BERTIL TAUBE: Konsert i Conventum Kongress, Örebro 2018-11-11

Betyg: 5/5 

Det är ingen överdrift att säga att Sven-Bertil Taube själv är lika folkkär som sin far och hans digra sångkatalog. Tillsammans med pianisten Peter Nordahl så har han på sina två senaste album gett en handfull av dessa sånger nytt liv med nya, magiska arrangemang som lyfter den Taubeska sångskatten till nya höjder. Och 83-åringen är i toppform. Det hörs redan i den inledande "Så länge skutan gå" där han med en blixtrande närvaro delger oss vetskapen om livets ändlighet och skörheten i situationen, något som jag är övertygad om att alla i Conventums Kongresshall känner genom luften. 

Han är en mästare som imponerar stort i röst och uttryck. Och kommer han av sig någon gång eller kastar om någonting så känns det som om det självklart tillhör den taubeska traditionen. Det är ynnest att få sitta i publiken och se denna fantastiska sångare och historieberättare föra en levende tradition vidare. Hans pappas sånger är en konstant. De kommer alltid att finnas med oss. 

Framträdandet förmedlar fantastiska bilder i dessa sånger så att världen utvidgas från världsresenären Taube till lättheten och de mjuka rörelserna i "Dansen på Sunnanö" och de komiska vändningarna i "Fritiof Anderssons paradmarsch" och "Nudistpolka". 

Allt blir finkalibrerat, rörligt och oerhört intimt på samma gång då Nordahls impressionistiskt färgade klangbilder och ofta ödesmättade arrangemang mjukt möter berättaren Sven-Bertil Taube som talar till oss som om vi satt på ett konditori över en fika. Det hela når sin fulländning i det gripande framförandet av de fyra Shakespare-sonetter Evert Taube översatte 1946. Inför detta avslutande nummer berättar Sven-Bertil om sin fars livslånga Shakespeare-intresse och hans planer på en pjäs om den engelska dramatikerns okända år. 

Som extranummer får vi "En vals på Mysingen" som blir avslutningen på en underbar kväll som präglas av ett konstnärligt uttryck som är levande på ett sätt man sällan får vara med om som konsertpublik.  

ANDERS F RÖNNBLOM: Det hysteriska draget nerför Tarschan Boulevard (F-Records)

Betyg: 4/5

Första gången jag hörde talas om "Garagesekvenser", de låtar som utgör det outgivna materialet på denna utgåva, var hösten 1985 när Anders F berättade om dessa låtar i ett brev han skickade mig. Trettiotre år senare så får vi alltså detta på skiva eller åtminstone en del av det. 1977 och 1978 släppte Anders F Rönnblom plattorna "Det hysteriska draget" och "Komedia - En tripp nerför Tarschan Boulevard" på det något udda valet dansbandsetiketten Tyfon. Med dessa två skivor lämnade han den vispräglade rock som till stor del utgjort hans fyra första LP och som med lite god vilja kunde placeras in proggfacket. Men detta var något helt annat. Med ett stort steg in i en unik avantgardistisk suggestiv poesi är det nog runt denna tid han hos en del skapade sig ryktet om att vara en rockpoet med "svåra texter". Här finns mycket av det som fick mig att en gång börja älska Rönnblom: ordens magi, skönheten och kraften i hans enorma bildspråk. På dessa album finns några av hans allra bästa låtar, som den underbara "Linas dyrbara ord", "Svårt det är att leva, svårt det är att dö", "Sänd upp en doktor" och "Visst älskar jag dig och dina arbetarbarn". 

När det gäller artister som i efterhand släpper outgivet material så brukar det oftast finnas en hake. Den att det hörs att det finns en eller annan, företrädelsevis kvalitativ, anledning till att materialet ifråga lämnades utanför när den ursprungliga skivan sammanställdes. Här bjuds vi på femton outgivna spår som är skrivna mellan 1974-78. Till skillnad från andra artister så har Rönnblom tagit dessa låtar in i vår tidsålder och spelat in dem på nytt. Och det är ett förvånansvärt starkt material han presenterar. Precis som på originalplattorna så finns även här det som så mycket präglar Rönnbloms lyriska och musikaliska tilltal. Ett tilltal som inte räds att blanda det banala med det geniala, det stora med det lilla och det enkla med det svåra. Några spår sticker ut lite extra, som "Bokstavsberg", Hemingwayland", "Tivoli två" och "Ett täcke av daggstänk". 

Den här efterlängtade återutgåvan av dessa två vinyler tillsammans med kompletterande outgivna bonusspår är en stor kulturgärning. De outgivna spåren är oerhört mycket bättre än vad jag någonsin kunnat drömma om. Min enda invändning är möjligen att det hade varit roligt om han hade plockat med någon eller några låtar i ursprungligt demoskick. Men det är bara en liten anmärkning i marginalen av ett nördigt F-head.  

CECILIA THORNGREN: Svart katt (Comedia) 2018-05-18

Betyg: 4/5 

Cecilia Thorngren kan, trots att hon nu skivdebuterar. vara en av vårt lands mest erfarna och meriterade doldisar i musikbranschen. Genom egna föreställningar där hon tolkat såväl Monica Zetterlund som Zarah Leander, John Holm och Bob Dylan på sitt eget personliga sätt har hon skapat sig ett namn som en sångerska med en enorm bredd i sitt musikaliska uttryck. 

När hon nu skivdebuterar så tar hon till låtskrivandet hjälp av Peter LeMarc och Staffan Hellstrand. Och för produktionen står Ulf Lundells trummis Andreas Dahlbäck som producent tillsammans med legenden Kjell Andersson som kreativ rådgivare. Tillsammans med ett knippe väl utvalda covers så blir "Svart katt" en fantastisk provkarta över Cecilias bredd likt en kvinnlig Rikard Wolff. Det är heller inga dåliga låtar LeMarc och Hellstrand knåpat ihop. Just den snygga LeMarc-komponerade titellåten "Svart katt blues" doftar regniga bakgator i Fantomens Morristown. Andra höjdpunkter är inledningsspåret "Här kommer imorgon" och den fina tolkningen av Plura Jonssons gamla relationsdrama "Holberg Hotel". 

Soundet är avslappnat och ledigt och tillsammans med Cecilia som sjunger kraftfullt men ändå utan större åthävor så klär det hela skivan i en behaglig och anspråkslös kostym som är dess storhet i det enkla. 

Äldre inlägg