Om

Den här bloggen kommer uteslutande att handla om fyra av mina största intressen: musik, mat, film och böcker. Jag kommer att "recensera" skivor, konserter, filmer, TV-serier och böcker samt bidra med ett och annat recept från mina stunder vid spisen. Således finkultur för hela slanten. Jag är ingen proffstyckare eller mästerkock utan tycker bara om att skriva och tänkte få utlopp för det här. Kommentera gärna men håll en god ton. Det som läggs in under fliken "Mat" kommer inte att läggas upp i bloggflödet utan hittas bara under den fliken. Om ni undrar över något mer så är det fullt naturligt. Då går det bra att maila och fråga så får vi se om jag kan svara. Mailadress hittar ni under Presentation-fliken. 

Presentation

Arkiv

EQV: Untold stories (EQV/RAR/Motor Entertainment) 2018-01-19

Betyg: 4/5

Jag snubblade över EQV, som då kallade sig för Esse Quam Videri, av en tillfällighet under Kulturnatten hösten 2012 och har sedan dess följt detta eminenta band. Nu har de som sagt förkortat namnet till EQV och släpper sin andra fullängdare ”Untold stories”. Det utmärkta första singelsmakprovet ”Next to me” visade på ett mer välproducerat sound än det som präglade debutplattan ”One way up” (Esse Quam Videri/Spinnup 2015). Detta är också något som genomsyrar hela den nya plattan tillsammans med ett låtmaterial som skapar en mer avskalad, vacker höst- och vinterlik stämning än vad det här bandet tidigare gjort sig känt för. Personligen så tycker jag kanske att det sker lite på bekostnad av de lekfulla och udda musikaliska äventyr man gav sig ut på i materialet på debutskivan och som jag tyckt så mycket om. Men det är ändå bara en liten anmärkning i marginalen. ”Untold stories” är en bra platta. En mycket bra platta till och med. Och vi som har sett dem live vet att de kommer att kunna ta detta material till riktigt höga höjder lyckade konsertkvällar. Bara storheten i att fortfarande inte låta som något annat av det som väller ut i den musikaliska floden av släppta skivor är ju unikt.

Även bandets medlemmar, Isabelle Ulfsdotter, Jimmy Hillberg och Esbjörn Lilja, har som låtskrivare börjat profilera sig allt starkare och man kan nu med allt större säkerhet skönja vem som skrivit vad. Och det är inte alls någon nackdel. De tre låtskrivarnas verk kompletterar varandra fint i den samlade enheten. Allra starkast lyser den oerhört vackra ”Suggested paths”, den ödesmättat färgade ”Worn out places” och det redan tidigare nämnda singelsläppta glädjesmittande upptempospåret ”Next to me”. En annan favorit är den psykedeliskt Beatlesdoftande ”Heads up” som släpptes på singel redan för två år sedan. Att inte charmas av det klädsamma Dylan-munspelet som dyker upp mitt i låten är en fullkomlig omöjlighet. Esse Quam Videri betyder på latin ”hellre att vara än att synas”. Jag gissar att EQV får räkna med att synas en hel del i framtiden om det finns någon som helst rättvisa i musikvärlden.

BECK 35 - Ditt eget blod (C-More) 2018-01-01

Betyg: 1/5

Med... ingen kvar av Sjöwall-Wahlöös originalkaraktärer inleds den sjätte serien filmer som innehåller fyra nya Beck-rullar. Denna den 35:e filmen sedan 1997 börjar med att en man misshandlas till döds i Mellanöstern samtidigt som en ung kvinna i Stockholm försvinner på väg hem från arbetet. Två händelser som kommer att visa sig ha med varandra att göra. Kriminalassistent Steinar Hovland (Kristofer Hivju) leder sökandet efter kvinnan. Samtidigt tar Säpo hjälp av den nu pensionerade Martin Beck att utreda en misstänkt terrorist då dennes vägar korsat Becks i ett av hans tidigare fall. Man försöker vara aktuell när det gäller ämnesvalet och koncentrerar sig här på terrorism och IS. Peter Haber & Co gör vad de kan för att bära upp en alldeles för tunn story. Det lyckas sällan. Till och med grannen verkar en aning avslagen. Den absolut sämsta filmen i hela Beck-serien.

PER GESSLE: En vacker kväll - Live sommaren 2017 (Space Station 12) 2017-12-08

Betyg: 2/5

Jag hade av olika skäl aldrig möjlighet att komma iväg och se någon konsert på Per Gessles sommarturné. En turné med soloartisten Gessle som jag hade längtat efter. Rapporter i media talade om ett segertåg där han för första gången blandade låtar från solokarriären, Gyllene Tider och Roxette. Nu har turnén blivit till en liveplatta inspelad under den sista konserten i finländska Borgå. Det var därför med hopp om att trots nattsvart december kunna blunda och för mitt inre se ljuset en julikväll, känna doften av ljummen plastmuggsöl och höra glada människor i allsång som jag satte på "En vacker kväll".

Jag är medveten om att det är extremt svårt att fånga en konsert genom ett mixerbord. Få liveplattor når ända fram. Men "En vacker kväll" är en rätt stor besvikelse. Inte bara för att den är ganska slarvigt klippt och redigerad utan också för att det musikaliska resultatet vittnar om att jag inte verkar ha gått miste om så mycket när jag aldrig kom i väg på någon av sommarens konserter. Skivan rymmer tretton låtar och fokus ligger på balladerna. Men det är tungfotade och sega versioner av fina låtar som "Varmt igen", "Tycker om när du tar på mej" och "På promenad genom stan". Sin vana trogen, precis som under Gyllene Tider-återföreningarna, slarvar han bort "Flickan i en Cole Porter-sång" genom att i princip bara spela refrängen. Finast är "Puls"-pärlan "Honung och guld" och "Småstadsprat" även om den sistnämnda inte är i närheten av studioversionen med Winnerbäck. På det stora hela är det ledsamt att behöva erkänna att detta var en rejäl besvikelse både musikaliskt och skivmässigt.

JOHN HOLM: Konsert på East West, Örebro 2017-11-09

Betyg: 5/5

Någonstans finns de där låtarna som känns allra mest, de där låtarna som jag kan spela om och om igen, som jag kan varenda strof av. Ulf Lundells ”Bente” är ett exempel, Thåströms ”Ingenneråtsång” ett annat och John Holms ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” är ett tredje. Redan i titeln förstår ni ju att låten knappast är någon glad historia. Men nu är jag inte alls någon vän av Lill Lindfors devis att musik ska byggas av glädje. Jag uppskattar vemod, svärta, ledsenhet och kärvhet desto mer.
 

”I natt svävar änglar vid din sängkant 
och snart så knackar någon på din dörr 
Men ändå tycks du ha det ganska ensamt 
Din tid är slut och allt är som sig bör” 
Där lägger John Holm ribban för den melankoli som kommit att prägla mycket av hans musik. Låten avslutar John Holms debutalbum "Sordin" från 1972. Ett album som trots sina 45 år på nacken har åldrats med en ohyggligt bra värdighet. Ett album som förmodligen skulle göra sensation om det släpptes 2017. ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” var kvällens första extranummer och någonstans där så visste jag att det inte blir bättre än så här. Han bjöd förvisso på ytterligare två låtar till och det var fint så.

Sommaren 2015 gjorde John Holm en liten livecomeback på den småländska Säljerydsfestivalen och framförde fem låtar. Det var hans första officiella liveframträdande sedan våren 1975. Denna minikonsert verkar ha gett honom blodad tand för att stå på scenen eftersom han sedan dess gett sig ut på både kortare och längre turnésvängar sommaren och hösten 2016 och 2017. Sushirestaurangen East West var fullsatt denna torsdagkväll. Mestadels många äldre människor som väntat hela sitt liv på att få se och höra John Holm live. Publiken är direkt på tå och applåderar och jublar när de känner igen de första ackorden i de gamla favoritlåtarna. John är uppbackad av Jesper Wihlborg på elgitarr, den makalösa kvinnliga kubanska percussionisten Yaimi Karell Llay och sonen Alex på munspel. De öppnar med "Min skuld till mig" och det är så bra som man kan förvänta sig även om Johns röst låter väldigt spröd och hans uppenbarelse på scenen är lika bräcklig som många av de livsöden han beskriver i sina sångtexter. Det är som om han bär sin själ utanpå kroppen när han sjunger med slutna ögon och total närvaro. Allt sker just här och nu. Så väldigt här och nu inför en publik som kollektivt håller andan inför detta ögonblick. Efter fjorton låtar och 75 magiska minuter går vi därifrån med vetskapen om att vi har varit med om något helt unikt. Något som känns som en varm skön tröja och en innerlig kram i den kalla novemberkvällen. Och vi ÄR smittade av melankolin. Tur att det ändå är november.

SVEN-BERTIL TAUBE: Så länge skutan kan gå (Universal) 2017-10-20

Betyg: 5/5

Den här skivan är ett litet mästerverk. 82 år och still going strong är Taube anno 2017 levande på ett sätt som man sällan får vara med om som skivlyssnare. Den åldrade sångaren och skådespelaren gestaltar här sin pappas sånger och texter med en blixtrande, knivskarp närvaro. Hans tolkningar kommer osedvanligt nära ordens och tonernas skönhet. Att det blir så finkalibrerat, så rörligt och intimt på samma gång, beror i hög grad på Peter Nor
dahls fantastiska orkesterarrangemang. De färgfyllda klangbilderna lyfter fram det milda drömmandet i världsresenären Taubes diktande och gör sångerna sinnliga, fulla av luft och skiktat ljus. Jag vill gärna lyfta fram titelspåret och den enorma versionen av "Balladen om briggen Blue Bird Av Hull" som inte gjorts lika bra sedan Joakim Thåström la den som singelbaksida till "Märk hur vår skugga" med Imperiet 1985. Poeten Taube talar till oss genom sin son och tiden som rinner genom ögonblicken gör skönheten skarp i all sin enkelhet.

Äldre inlägg

Nyare inlägg